|
|
Historik Käppalabåtsällskap
Författare Thomas Grahn
För länge sedan
I begynnelsen var havet, så bibliskt skulle man kunna börja Lidingös historia. Den väldiga kilometertjocka isen som polerat och räfflat berghällarna och lämnat kvar klippblock, grusåsar och lerslätter hade också tryckt ner landet så att stora delar av Uppland låg under havet. Vid den tid då egyptierna byggde sina pyramider fanns endast de högre delarna av ön, de nu skogsklädda bergshöjder som i allmänhet når upp till femtiometersnivån, synliga över vattnet. Men Lidingöns delar växte genom landhöjningen så småningom samman till ett enda land. Namnformer på -näs och Bosön är minnen från den tid då öns olika delar var mer eller mindre skilda från varandra.
Ja, anslaget är onekligen lockande nog att spinna vidare på, men om vi skall följa förändringarna detaljerat, så kommer vår krönika att bli alltför omfångsrik och hamna utanför de ramar som omger Käppala Båtsällskap.
För att inte falla i en sådan grop och ändå lämna berättigad plats åt historieskrivning, på vilken vår nutid bygger, skall vi ta ett stort kliv framåt i tiden. Vi finner att redan 1865 bildades ett segelsällskap i Lidingö och tävlingar ordnades i farvattnen kring Lidingön med avslutande festligheter på någon vacker holme i Värtan.
Om vad som hände i Käppalaviken vid den tiden låter vi Olle Ahner berätta:
"För dagens generation i Käppala är den vackra viken med utsikten mot Värmdö sommartid båtar, segelbåtar, motorbåtar, bryggor, pontoner, sandstrand, bad och härlig natur. Numera något av ett fritidsparadis.
När Käppala Båtsällskap bildades 1947 var det inte mer än femtio år sedan Käppalaviken var ett livligt industriområde med ångsång, järnväg runt viken, arbetar baracker, segelfartyg på redden och export av framför allt sågat virke. Det har berättats så lite om Käppalas storhetstid, därför att vi vetat så lite. Alla talar om att här har funnits ett sågverk, och därmed punkt.
Låt oss i korta ord beskriva vad Käppalaviken varit tidigare.
Edward Francke hette industrimannen som 1870 satte igång Käppala såg,
och gjorde Käppalaviken till en betydelsefull hamn i Mellansverige. Hit fraktades timmer från hela Mälardalen för att här sågas upp, lastas på stora segelfartyg och transporteras inte bara till europeiska länder utan även till andra kontinenter.
Francke hade varit storgrosshandlare i Göteborg, upptäckte naturrikedomarna i Norrland och bildade med A O Wallenberg olika företag. Trävaruhandeln blev hans stora intresse, och därmed fann han en uppgift att ta hand om timret från Uppland, Mälardalen och Åland.
Själva ångsågen med två ramar låg vid vikens sydvästra strand troligen på det område vi kallar "tvättbacken". Upplagen för det sågade virket låg vid vikens nordöstra sida, alltså vid nuvarande badviken. Mellan dessa två platser anlade Francke en järnväg på 1 800 fot för transporterna.
Vid vissa tider arbetade upp till 60 man i tvåskift på sågen och vid utskeppningen. Med pråmar dragna av en ångslup fraktades virket ut till de stora segelfartygen som låg ute på "redden". En del för ankar, en del förtöjda med trossar till moringen mitt i viken eller till förtöjningsringar på de båda uddarna.
Francke tog väl hand om sina anställda. Han upplät ett rum till skola och betalade lärare, och därmed hade Käppala fått sin första skola. Handelsbod fanns också.
I en mantalslängd från 1890, då rörelsen övertagits av grosshandlare Gustaf Samuel Arvidsson, fanns anställt ett 30-tal arbetare med hustrur och barn till samma antal. Och där fanns skollärarinna och handelsman och dessutom rättare med mera som tyder på att man också hade jordbruk.
Visst är detta en intressant bild av den lugna vik mitt i vårt område, där nu båtsällskapet lever upp sommardagar och kvällar, och där traktens soldyrkare fyller den stora slänten och vikens vatten med ett sjudande liv under sommarens soldagar. Käppalaviken var ett industricentrum som efter ett halvsekel blev fritidsområde!"
Tidigaste dokumentet
Det äldsta dokumentet som hittats i arkivpapperen daterar sig från den 24 april 1946. Det är oskarpt i utskrift och delvis sönderrivet, men innehållet låter sig rekonstrueras och har nedanstående lydelse.
Till Drätselkammaren, Lidingö Stad.
Undertecknad förening far härmed anhålla att få arrendera den i Käppalaviken befintliga båtbryggan och den i närheten befintliga upplagsplatsen för uppläggning av småbåtar.
Samtidigt får föreningen anhålla att Lidingö Stad måtte utföra en avstängningsanordning, som gör det möjligt att utestänga obehöriga från i första hand bryggan och, om sa låter sig göra, även upplagsplatsen.
Finnes möjlighet att anlägga lämplig slip, skulle givetvis arbetet med båtarnas skötsel och förvaring avsevärt förenklas, varför föreningen vore tacksam för en sådan anordning.
Förutsatt lämpliga avstängningsanordningar tillkomma, åtager sig föfeningen att svara för ordning och snygghet på det arrenderade området, vilket för närvarande kommer att ställa sig svårt.
För träffande av uppgörelse och närmare samråd har föreningens interimsstyrelse åtagit sig att svara för kontakten med Lidingö Stad. Interimsstyrelsen består tills vidare av kapten Svante Högstadius, Måndagsvägen 14, Käppala, och syssloman Åke Karlsson, Herrkulesvägen 8, Käppala. .
Högaktningsfullt
Svante Högstadius
Det första protokollet
Denna ursprungliga källskrift är från tiden före föreningens egentliga bildande, konstitutionen, vilken ägde rum vid ett möte året därpå, alltså 1947. Detta hade föregåtts av många sammanträdanden hos de unga entusiaster, som med berömvärd energi hade satt som mål att åstadkomma en välfungerande hamn ett behov som alltmer framträngt. Det första protokollet, vilket är skrivet på ett folioark, är värt att återge i sin helhet. Man lägger märke till tidens uttryckssätt; titlar, den gamla omvända ordföljden, och liknande.
Protokoll för vid Käppala BåtSällskaps sammanträde i "Bruna Paviljongens" pergola, Käppala, fredagen den 18 juli 1947
§1. Hälsade interimsordföranden Herr S. Högstadius de närvarande välkomna och förklarade sammanträdet öppnat.
Valdes Herr S. Högstadius till sammanträdets ordförande, Herr I. Svanhammar till protokollförare och Herrar W. Ånstrand och T. Ståhl till justeringsmän.
§2. Beslöts den blivande föreningens namn att vara KÄPPALA BÅTSÄLLSKAP med förkortningen KBS och skall dessa bokstäver åsatta entungig, blåvit standert bliva sällskapet igenkänningstecken.
§3. Valdes Herr S. Högstadius till sällskapets ordförande. Posten såsom v. ordf. föreslogs och antogs att bliva sammanslagen med kassaförvaltningssysslan. Till denna post valdes Herr Å. Karlsson. Vidare valdes till styrelseledamöter Herrar C. Cagenius och I. Svanhammar, varvid styrelsen samtidigt gavs bemyndigande att inbördes konstituera sig. Såsom klubbmästare valdes Herr G. Egerstam och till hamnmästare Herr 0. Engvall, samt beslöts i samband därmed, att sällskapet skulle bistå Herr Engvall i hans strävanden att vid Käppala båtbrygga upprätta en "bensinmack".
Slutligen valdes såsom revisorer Herrar W. Ånstrand och T. Ståhl. Samtliga befattningshavare valdes med acklamation. Den sålunda valda styrelsen äger föra sällskapets talan till dess stadgar utarbetats och fastställts.
§4. Ålades styrelsen att snarast utarbeta och för sällskapet framlägga förslag till stadgar.
§6. Beslöts, att sällskapet enbart skall bestå av aktiva medlemmar.
§7.Hamnfrågan:
a) Uppdrogs åt styrelsen att hos Lidingö Stad anhålla om byggnadslov för bryggande av, dels grind åt bryggan, dels inhägnad av densamma, samt dels materiallådor for medlemmarna på bryggdäcket.
b) Uppdrogs åt styrelsen att i stadgarna intaga bestämmelser om att i första hand Käppalabor och tillika båtägare skall få disponera båtplatser.
c) Beträffande grind skall dock utredning göras, huruvida Lidingö Stad kan åläggas uppsätta dylik.
d) Beslöts, att medlemmar med båtar liggande på "svaj" även for sådan plats skall erlägga viss avgift. I samband härmed uppdrogs åt sekreteraren att vidtala och föreslå diverse strandtomtsägare i Käppala att med sitt inträde i sällskapet bistå och stödja detsamma.
e) Bordlades frågorna om slip och upplagsplats för båtarna i väntan på vidare utredning av frågan.
§8. Beslöts, att för varje medlem skallföreligga skyldighet att ställa arbetskraft till förfogande vid sjösättning resp. uppläggning av medlemmarnas båtar.
§9. Beslöts att i statuterna, förslagsvis "instruktion för hamnmästare" inlägga en klausul om skyldighet för medlem att, därest genom hans förvållande nycklar till sällskapets brygglås forkommer, ersätta nytt lås med ty åtföljande serie nycklar.
§10. Uppdrogs åt styrelsen att på basis av följande föreslagna avgifter upprätta en budget:
A. Inträdesavgift ................ Kronor 5:-
B. Årliga avgifter
1. Medlemsavgift ............ Kronor 5:-
2. Kajplats ...................... Kronor 15:-
3. Båtplats på redden ..... Kronor 5:-
C. Bordlades frågan enligt §7 e.
§11. Uppdrogs åt styrelsen att utarbeta förslag till event. av sällskapet anordnade festligheter vid säsongs avslutningen.
§12. Föreslogs nästa sammanträde att hållas c:a 12-14 aug., 1947.
§13. Förklarades sammanträdet avslutat.
Svante Högstadius
ordförande
Ingemar Svanhammar
protokollförare
Protokollet är vederbörligen justerat.
Från "konstitutionsprotokollet" på föregående sidor kan vi således finna att det är den 18 juli som är KBS klubbdag. Kan måhända celebreras medelst flaggning.
Förutom dem som nämnes i detta protokoll, skulle en diger namnkatalog kunna följa, men vi måste begränsa oss till några få av utrymmesskäl. Dessa får sålunda representera såväl sig själva som övriga pionjärer och entusiaster, utan att vi på något sätt vill förringa betydelsen av alla värdefulla insatser, som senare tillkomna medlemmar har utfört.
Där fanns alltså: Erik Nyström, Kometvägen 2, på vars veranda åtskilliga förberedande sammanträden hölls till doft och smak av nykokt kaffe med dopp, Axel Axelsson, Jupitervägen 8, Nils Oskarsson Lagmansvägen 11, Olof Ruthström, Herkulesvägen 7, Elof Johansson, glad och skojfrisk och något av en upptågsmakare.
Han bodde näst intill och längre bort vid samma väg fanns, då som nu, Harry Berlin. Stig Wendel och Kurt Blomquist bodde på Kolmårdsvägen och vi låter dem avsluta den representerande namnparaden.
När sammankomsterna inte hölls hos Erik, så gick man till "Bruna Paviljongen" (som var gul) och sedermera hölls man vanligen hos någon av styrelsefunktionärerna.
Den i "närheten av bryggan befintliga upplagsplatsen", som nämnes i skrivelsen från april 1946, kallades ibland "kärret". Detta var en lätt överdrift, men större delen av marken var tämligen sank och välbevuxen med träd, mest al, och dessutom rikligt med sly. Det var i denna vildmark de första medlemmarna stack in sina flytetyg för vinterförvaring.
Trädbeståndet höggs ned ganska snart och slyet röjdes undan lite grann varje år; platsen upprensades i övrigt och utfylldes. Befintliga årsrapporter lämnar inte säkra uppgifter på när och hur det skedde. Det fortsatte emellertid länge att vara vårblött långt efter snösmältningen. Först på senare år har ordentlig dränering av uppläggningsplatsen utförts, dels av Lidingö stad och dels av klubbmedlemmar under arbetskvällar, i senare fallet med av sällskapet bekostat material.
Innanför träbryggan, som syns på bilden, växte en frodig bladvass som fram på sommaren snart blev manshög. En liten gångbro, som också syns ledde ut till träbryggan och där ute kunde man känna sig ganska avskild från omvärlden i båten i kvällsol och lätt sydvind. Det är många angenäma minnen som dyker upp!
Träbryggan revs av Lidingö Stad i första hälften av 60-talet och vassområdet utfylldes därefter bland annat med slagg från värmecentralen i Kolmårdsvägen 63. (Nils Oskarsson kallade därför fyllningen för Kolmårdsmarmor, och en gång tagen på orden aven icke initierad besökare blev denne högst förbluffad över att så ädelt material användes till fyllning. Så kan det gå!) Leveransen omfattade för övrigt tre års slaggproduktion.
KÄPPALAVIKEN
Ett kåseri fritt ur minnet
av
Thomas Grahn
till
Käppala BåtsälIskaps 40-års jubileum
1987-11-20 - Thomas Grahn
Så hördes åter sirenen från farleden. Det var en sån där gammaldags som pumpades. Den var sliten så tonen blev ojämn, men traktens husmödrar reagerade, slet åt sig korg och portmonnä och rusade ned till torget, nedför trapporna till stenbryggan. I solglittret från Klippudden kom den - fiskbåten. Stenbryggan hade trappa så den lämpade sig utmärkt både för handel och tillägg. Med en elegant sväng la den till. Den kombinerade maskinisten och kaptenen hakade fast sig med en båtshake i moringen och hopp-i-land-kallen förtöjde stäven med en lina. I den öppna lastbrunnen stod fiskförsäljaren. Han skulle ha platsat i Guiness rekordbok som världens smalaste man. Kapten var minst sagt korpulent och fyllde den aktre avbalkningen av den spetsgattade båten. Mellan knäna skakade tändkulemotorn på tomgång och ett läckande avgasrör blåste rökringar runt ansiktet. Medan fiskförsäljaren med mössan i nacken talade om för kunderna vad han hade att erbjuda öppnade hopp-i-landkallen locken till de olika fisklådorna och lade fram de färska grönsakerna. Kommersen gick undan och det tog inte många minuter att fylla korgarna. Kassan var en cigarrask som det stod Havanna 2 på. Mer komplicerat var det inte på den tiden. Två gånger i veckan kom fiskbåten och med samma besättning. Det behövdes ingen reklam eller marknadsföring. Fiskbåten bara fanns där från sommar till sommar.
Ingenjören Karlsson hade själv ritat och tillverkat en robust halvdäckad båt. Den låg förtöjd i utkanten av djungeln. Det parti av Käppalaviken som sträcker sig från Teorells villa, ja, ni vet den som numera har ett stort stationsur utanför och öster ut mot stenbryggan. I det här området växte al och björk vilt och vattnet utanför var täckt med tät vass. Här inne gömde sig några skrangliga bryggor. Det var något speciellt med denna hybrid till båt. Spetsgattad, nja, plattgattad inte heller, svanstjärt, ja kanske. Men i akterkonstruktionen dolde sig en täckt brunn och i denna fanns en archimedes utombordsmotor. Finurligt inbyggd och ljuddämpad blev den Lidingös tystaste motorbåt.
Mina föräldrar kände familjen Karlsson och en dag blev vi bjudna på en färd med båten. Det var grunt i djungeln och innan motorn kunde startas måste båten stakas ut på fritt vatten. Locket lyftes av, familjeöverhuvudet sträckte ned sin arm i brunnen, tog tag i startknoppen och vevade till. Den gick verkligen så tyst att man kunde tala med varandra - när locket var på. Det skulle bli en rejäl utflykt - ända till Svanholmen vid Elfvik. Men det ville sig bara fram till Talludden. Gammaldags tändsystem och en fuktig motorbrunn var kanske inte någon hälsosam kombination. De båda fäderna sköt hatten på nacken, la av kavajen och med cigarr i mungipan började rodden mot hemmahamnen. Damerna bar hattar med brätten som svajade i vinden och jag hade sjömansrnössa. Det var inte så långt ifrån sekelskiftet.
Från stenbryggan sköt en pontonbrygga ut, inte så ståtlig som C-bryggan idag, men ändå en förtöjningsplats för småbåtar. Ja, det var faktiskt bara sju stycket på 20¬talet och en del låg på svaj. Pontonbryggan var en rest av den pontonbro som en gång förband Ropsten med Torsvik. Där hade vi vår första båt, Ärlan Ä, en penta utombordare med knoppstart. Ärlan Ä ja, min mamma var folkskolelärarinna och i folkskolans läsebok stod just ärlan som exempel på ord som började på Ä. så det fick helt enkelt bli Ärlan Ä.
Stenbryggan var en gång tänkt som tilläggsplats för ångslupen som trafikerade sträckan Kyrkviken - Nybroplan. Men landgången räckte inte. Det var för grunt och det blev aldrig muddrat. Det skulle annars ha funnits både Käppala inre och Käppala yttre, men därav blev intet.
Det fanns många förädiska stenkistor och bryggrester kvar i viken sedan sågverkets tid, och när vi en vacker sommardag 1930 skulle köra in vår nya motorbåt, Sjöbjörn till stenbryggan där några vänner och bekanta nyfiket väntade, så hände det! Med en babordsgir skulle tilläggningen ske, men en stenkista låg ivägen för rodret. Roderlinan hoppade ur kvadranten och babordsgiren kunde inte hejdas utan det blev en rundgående cirkusuppvisning till dess min fader lyckades få fram rorkulten. Nu närmade vi oss åter bryggan, stopp och back i maskin, men därvid blev det. Trots uppbringande av alla krafter kunde spaken inte bändas ur läge utan Sjöbjörn backade makligt ut i viken. Slaget var förlorat, det vara bara att stanna motorn och med jollens hjälp ro in till bryggan. Men vad gjorde det, det var ju i alla fall sommar.
Från den plats där slipen nu ligger sträckte sig mot vägen resterna aven gammal sågverksbrygga. Här låg några båtar förtöjda och bland dem Svanharnrnars motorbåt. Den skilde sig från alla andra genom att den hade en vit hyttliknande överbyggnad med fyrkantiga fönster och längst bak en utombordare med knoppstart. Arkitekt Svanhammar var en reslig och elegant man, oftast klädd i halmhatt och vit kostYm på söndagarna. Det var en sommardag på 30-talet. Familjen Svanharnrnar skulle ut på utflykt med båten. Nedkomna till bryggan stannade alla upp. Familjefadern vände sig mot glittergatan på sjön, tog av sig hatten, sträckte ut armarna och utbrast - Full amnesti till solgudens ära! - Plötsligt blev stunden liksom till en andakt, ett tack till naturen som utan ersättning tillhandahåller alla de förutsättningar till upplevelser vi människor eljest tar för givet.
Så hissades flaggspelet från fören till den lilla masten på rufftaket och flaggen sattes på plats. Motorn sprang igång och med halmhatten utbytt mot en skepparmössa styrdes båten ut och blev allt mindre för att slutligen ätas upp av solglittret i Skurusundet. Det var en tid då ordet "stress" ännu ej fanns i det svenska språket.
Mitt i viken låg hon, Ljungströms Ebella. Med sina 24 meter mahogny och 180 kvadratmeter var hon en praktfull pärla, väl omhändertagen av två bastanta gastar. Ebella var en slank skapelse, ett seglande fullblod. Söndags¬utflykter var ett måste och när Ebella skulle avsegla var det parad. De förkromade beslagen gnistrade och den blanka bordläggningen kastade solkatter iland. Oftast embarkerades Ebellas storslagna jolle vid en liten brygga där sjösättningsrampen nu ligger. Även jollen var i mahogny med en vit bomulls-tross som avbärarlist, en rutad förtoft i Oregan pine och en stor stävputa i läder. Först i raden stod Ljungström själv och fångade linan som gasten svingade iland, därnäst stod familjen och väntade. Med två korgar i händerna stod husan redo att lämna över förningen.
Så gav han order om avgång. Att se 180 kvadratmeters bomullssegel gå i topp är en oförglömlig syn. Från den stora vita bojen kastade man loss, en enorm träkagge med skoningar. Ebella föll av och sköt fart. Det sades att Ebella var skärgårdens snabbaste båt och snabb var hon.
Den gamla waxholmsbåten Viktoria, den med ramstäv, blev en gång omseglad av Ebella. Kapten som inte tålde att någon for fortare fram än han beordrade maskinisten att dra åt säkerhetsventilen och gå på forsering. Maskinen höll nästan på att arbeta sig ur sina fästen, men det blåste bra och Ebella blev en alltmer avlägsen medtävlare. Plötsligt small det - ett vävstakslager hade gått och tävlingen måste brytas. Haltande tog sig Viktoria in till Gälnö brygga med en högröd kapten vid maskintelegrafen.
Det var midsommarafton, hedersmannen Hesen och hans kompis Blinka 19 var på väg ned i djungeln där Hesen hade sin flatbottnade eka förtöjd. En gång i världen hade Hesen varit soldat och tyngdlyftare. Det sades att han förlyft sig och tappat röstläget. En sångare var han, Blinka 19. Han hade väl inte lyckats trampa riktigt rätt här i livet, men fria fåglar det var de båda. Från stan hade några andra kompisar kommit i en hamnroddarbåt som sett bättre dagar. Sparken hette den, var grågrön till färgen och hade en tvåcylindrig utombordare där ena cylindern led av påtagliga astmabesvär. Båten lär från början ha hetat Starke, men det är en annan historia. Efter en del högljudda förberedelser drog man igång motorn. Ut på viken kom en överlastad båt som nog bara hade en tvärhand fribord kvar i aktern. Alla hade utrustat sig med upputsade spisringar som glorier på huvudet och runt dessa hade man stuckit in ängsblommor. Midsommaren skulle invigas. Ett par ärevarv i viken presterade man under sång och på stenbryggan stod tre
tysta gummor som förgäves hade försökt få med sig sina äkta hälfter hem. Men äventyrets lockelse, den var för stark. I den stilla kvällen försvann båten sakta bakom
Käppala udde, motorljudet dog bort och ersattes av toner som smög sig runt Klippudden från sjövillans dansbana. Sista ångbåten för dagen backade ut från Käppala brygga. Kvällssolen färgade ett par segel gula, Käppalaviken andades 30-tal.
Näckens grindstolpe, ja så kallades en stock som stack upp i viken i den västra delen. Den hade vi grabbar som rund-ningsmärke när vi tävlade, ibland i rodd, ibland med diverse seglande flyttyg. Grindstolpen var även den ett minne från sågverks tiden och utgjordes aven förankrad stock som nu sköt rakt upp ur vattnet till många båtägares förtret.
Visst fanns det båtklubbar på 30-talet i Käppala viken, ibland en om dagen. Den bildades av gänget på morgonen och upplöstes på kvällen när aktiviteterna tog slut. Men båtklubben "Käppalaviken" varade faktiskt en hel vecka och den uträttade i varje fall något. vi spikade ihop några prickar som vi la ut vid ett par förädiska stenkistor. Tyvärr var en av prickarna felfärgad, vilket medförde att en motorbåt med dunder och brak körde på fel sida om pricken. Därefter upplöstes båtklubben Käppalaviken.
Det ska finnas en sjunken bogserbåt utanför djungeln i viken. Den lär härstamma från sågverkstiden den med. Ett mål för dykning. vi var några våghalsiga eller oförståndiga som försökte nå vraket. Iklädda badbyxor knöt vi med snören fast stenar vid anklarna och utrustade oss med knivar. Ja, sen var det bara att hoppa i. Vad vi såg där nere kunde väl bara i fantasin härledas till en bogserbåt, men diverse rostade fartygsdelar fanns det. Sen var det bara att skära loss snörena och stiga upp. Jag vill inte tänka tanken vad som skulle ha hänt om någon hade tappat en kniv, men ungar har ju änglavakt.
Ebella blev inte viken trogen så många år. 1938 kom Primrose som en betydligt kortare efterträdare. Trots att den med moderna mått mätt representerade en mycket långsmal skapelse ansåg man på den tiden att hon var bullig och så hade hon ju doghouse, någonting som var nytt och modernt. När en gammal segelkapten fick veta att hon var utrustad med hjälpmotor avslutade han tvärt konversationen med min fader. En segelbåt med hjälpmotor var inte värd att inrymmas bland de äkta segeljakternas skara. Ja, så var det på den tiden.
En dag i slutet av 30-talet kom fiskbåten för sista gången. Kvar var nu endast kapten och en tillfälligt inhyrd tuggummituggande hopp-i-land-kalle. Inte var han någon försäljare precis den buttre kaptenen och inte blev det mycket sålt. Affärerna på land hade blivit fler och fiskbåten hade blivit omseglad. I regndiset försvann den bakom Käppala udde och kvar blev bara minnet.
Ebellas boj flöt allt djupare och det hände mer än en gång att båtar fått bordläggningsskador av dess rostiga beslag. Man vädjade till Ljungström om att få ta bort bojen, som nu inte hade använts på många år, men svaret blev alltid nej, till dess han en vacker dag gav beskedet att han struntade i bojen.
Man hade börjat få tankar på att bilda en båtklubb och man funderade nu över vad man skulle göra med Ebellas boj. Jag och min kompis Bigga Svanhammar höll just på att borra skruvhål i en ny förtoft till en roddbåt. Då korn gubbarna fram till oss och sa - Det där kan ni väl fixa, nu när ni har borrsvängen igång - I den varma augustikvällen rodde vi ut. Bojen hade nu endast förtöjningsbeslaget över vattnet. Tunnan var gjord av ek och tung att borra igenom med den lilla dåliga borr vi hade till hands. så började då vattnet strila in - det ekade nästan musikaliskt i kaggen och allt efter det att den fylldes ändrades tonhöjden. så försvann den sakta i djupet. Länge blänkte vågorna i månljuset efter alla bubblor som steg upp från bojen.
Rakt under den bänk som numera står längst ut på piren ligger Ebellas boj. Begravd under stenmassorna utgör den ett dolt minne aven tid som aldrig kommer åter.
|
